Min förlossning

Nu var det ju visserligen tio månader sen jag kläckte ur mig lille gossen, men tänkte att det kan vara kul ändå för er att få ta del av min förlossningsberättelse. Och även för mig att ha sparat. LÅNGT inlägg!


 

Min förlossning blev verkligen inte som jag tänkt mig, inte någonstans. För det första var jag helt övertygad om att jag skulle gå över tiden, i alla fall minst en vecka. Och så trodde jag det hela skulle ta minst ett dygn, antagligen två. Jag gick dessutom hos Aurora-kliniken i Göteborg. De specialiserar sig på kvinnor med förlossningsskräck. När jag gick dit första gången var jag helt för att snacka mig till ett kejsarsnitt, något annat fanns inte. Jag var så ofantligt rädd inför att föda vaginalt, så om jag inte fick kejsarsnitt dog jag typ hellre. Barnmorskan jag mötte där var dock HELT fantastisk! Hon hjälpte mig, tog min rädsla på allvar, lyssnade, pratade och vägledde. Och när våra veckor ihop gått så hade jag ställt om mig; jag skulle prova vaginalt. MEN jag vill ha all smärtlindring som finns att få. Hon skrev in det i min journal.

Med allt detta som bakgrund kan ni ju förstå min förvåning när allting startade i vecka 39. Kvällen innan hade jag känt en knivskarp smärta nere i bäckenet, som om något liksom trängde ner. Nu i efterhand tror jag att det var då han fixerade sig, för innan var han inte det. Sen när jag vaknade på morgonen kändes kroppen… knepig. Kunde inte sätta fingret på det, men den kändes bara annorlunda. Spänd. Gick upp för att kissa och såg lite blod i trosorna. Stressade inte upp mig över det, men tänkte att det kanske var bäst att ringa förlossningen ändå och höra om de tyckte att det behövde kollas upp.
Kvinnan jag fick tala med sa också att det inte var något att oroa sig över, men att jag skulle komma in för en kontroll. Så jag hoppade helt enkelt in i bilen med Andreas samtidigt som jag skickade ett sms till min kompis som jag skulle möta senare, och sa att vi kanske fick skjuta på fikan någon timme eller två. För jag skulle ju bara in och kolla lite snabbt. Tur för oss att bb-väskan redan låg redo i bilen, för hem kom vi ju inte igen (vi bor ca en timme ifrån Göteborg).

Vi kom till östra vid halv tio på morgonen och Andreas släppte av mig och åkte och parkerade bilen. Så jag knatade in genom entrén och precis när jag kommit in säger det liksom ”knäpp” i kroppen och det börjar forsa ut vatten! Jag, som trodde jag kissat på mig, rusade fort till närmaste toa. Satte mig där och förbannade mig själv, för några fler byxor hade jag ju inte med mig! Hinner sura lite innan jag inser att det ju inte alls är kiss. Det är ju vattnet som gått! Paniksms:ar Andreas att vattnet gått och att han måste köpa bindor, för det bara rinner och fast på toan sitter jag.
När Andreas kommer ser han lite stressad ut och jag rycker åt mig påsen med bindor och låser in mig en stund, försöker fatta vad som händer. Det är ju inte dags än, jag har inte tid än, fortfarande saker som måste göras!
Får komma in på kontroll och jodå, det är vattnet. Kopplas till ctg som mäter värkar och fosterljud, och allt ser bra ut. ”Om det inte kommit igång inom några dagar så sätts du igång. Håll koll så inte fostervattnet blir missfärgat”, fick vi höra och så skickades vi hem. Då var klockan ca halv elva.

Mina värkar kom igång nästan direkt, redan på parkeringen när Andreas hämtade bilen. De var starka direkt, men uthärdliga. Och regelbundna från start, var tionde minut direkt. Jag, som fortfarande var i en slags förnekelse, tyckte vi skulle åka till Ica och köpa en massa gottis, för att lagra energi. Måste varit en rolig syn för andra då jag stod där vid godishyllan och andades mig igenom värk efter värk medan jag med skakande händer försökte få ned godis i påsen, haha.
Vi var väl hemma runt elva-snåret och jag hade börjat få ont. Andades mig igenom dem så gott jag kunde, stoppade i mig godis och försökte fatta att vi skulle bli föräldrar inom de närmaste dagarna.
Vid tvåtiden hade jag sååå ont. Gick inte att vara tyst längre utan stånkade, grät lite och pustade. Aj, aj, aj. Ringde förlossningen som bad oss avvakta. Fortsatte kämpa, men trodde att det skulle göra SÅ mycket ondare, så trodde inte jag öppnat mig alls. Det hade ju bara gått några timmar.
Vid fyra klarade jag det dock inte längre, det gjorde för ont. Jag behövde få något, vad som helst! Så vi ringde koordinatorn och fick besked att det var Mölndal som gällde. Vi bodde vid Östra och det var rusning. Tjoho. Andreas svor en aning bakom ratten när vi åkte in och jag höll mig i dörren och försökte stå ut.

På förlossningen gick några före mig då de var inne för att föda andra barnet, och alla vet ju att förstföderskor tar låååång tid. Så jag rullade ihop mig i korridoren och grät inombords. För FY FAN så ont jag hade.
När jag väl fick komma in på kontroll var nog både jag och barnmorskan säkra på att jag skulle skickas hem igen. Hon kollade mig för att se hur öppen jag var, och direkt gick hon från nästan uttråkad till ”ojdå!”. Klockan var halv sex och jag var öppen sex cm.

Vi fick ett rum med badkar och det varma vattnet hjälpte en aning. Fick även prova lustgasen, men hatade den. Höll ju på att drunkna, och skit smakade den. Ratade den efter ett tag och ville ha epidural, men fick aldrig någon. Fattade inte varför (nu i efterhand förstår jag att det var för att det gick så fort fram, så jag hade inte hunnit få någon) och var SÅ arg. Största skräcken var att föda helt utan smärtlindring, och dit var jag ju fan på väg nu! P.A.N.I.K! Värkarna gjorde så helvetiskt ont, och när det berömda trycket kom trodde jag att jag skulle gå sönder. Värkarna var inte det värsta; trycket var. Fick panik, ville inte, trodde jag skulle dö. På riktigt.
Sen tog kroppen verkligen över och började trycka på. Jag hade inget annat val än att hänga med. Fick komma upp på britsen, stod på alla fyra lutad mot huvudänden och skrek så jag fick blodsmak i munnen. Skrek, grät och tryckte. Kändes som om jag gick sönder i miljontals bitar. Ångrade mig så enormt!
Krystskedet gick dock så fort! Jag fick krystvärkarna fem över åtta på kvällen och 20.41 var han född. 25 minuter tog det. Hoppsan.
”Han kommer aldrig komma ut”, grät jag, som tyckte de där 25 minutrarna var årslånga. ”Jodå, huvudet syns!” sa barnmorskan käckt. Jag tryckte på, lät kroppen styra, bara flöt med. Brummade och vrålade, lät som en urkvinna. Kände inte igen mig själv.
Så började det bränna något så helvetiskt och paniken kom. Nu går jag sönder! Bet ihop, höll igen och tryckte sen. Och kände hur han gled ur mig och så hördes världens vackraste skrik.

20.41 den 25:e mars 2015 föddes Oliver Emanuel Charlie, 3100g och 49 cm. Känslan när han kom upp på bröstet var obeskrivlig, så overklig. Tittade på den lilla geggiga människan och kunde inte förstå att han var mitt barn. Hur fick han ens plats där inne!? Räknade hans små fingrar och tår, såg på Andreas, såg på vår son. Fattade inte. Men älskade. Oj så jag älskade.

Snart fyller han ett och jag kan inte fatta hur fort tiden gått. Så mycket som hänt, så mycket vi fått uppleva. Jag är så sjukt stolt över mig själv som övervann min rädsla och dessutom födde utan smärtlindring! Sällan hyllan man sig själv, men idag ska jag. Jag är så sjukt GRYM!

Skärmavbild 2016-01-19 kl. 20.49.05.png

Skärmavbild 2016-01-19 kl. 20.49.17.png